barn

Jag gillar barn. Är nog inte direkt den mammiga typen, ingen gulligull med barn jag inte känner direkt heller. Men om jag kan vill jag i framtiden gärna ha egna barn. Jag tror det är stor skillnad på att tycka om andras barn och sina egna. Vissa tål inte barn, vill strypa dom så fort dom öppnar käften. Jag kan inte säga att jag gillar skrikande ungar, men jag blir inte galen heller. Varför i hela världen tänker jag på barn då? Jo det är nämligen en lärare som vi hade idag som är gravid. Gravid som alla andra är just nu förresten. Iallafall så började vi prata om hur det var och så, och hon berättade att hon hade en son sen tidigare. En son med ett handikapp. Jag frågade om han var glad över att få ett syskon. Svaret var att det visste hon inte riktigt, han var så handikappad att han inte kunde uttrycka det. Hemskt, inte för barnet, han är förhoppningsvis lyckligt ovetande. Men jobbigt för föräldrarna, tänk att gå i nio månader och vänta på en bebis, föreställa sig hur det kommer bli att vara förälder. Tänk hur livet ställs om sen, inte bara för att man blivit förälder utan för att man fått ett sjukt barn. Ett barn som kanske inte kommer klara sig själv alls i livet. Som kanske alltid kommer vara annorlunda. Som kanske kommer spendera lika mycket tid på sjukhus som hemma.

Självklart skulle man älska det barnet lika mycket som ett friskt barn. Men om man fick välja, styra och ställa över ett liv som vi faktiskt gör ibland. Då skulle jag välja att inte sätta en liv till världen som inte har samma förutsättningar som alla andra. Om jag skulle ha barn skulle jag vara så sjukt orolig över att något var fel med det. Men sanningen är faktiskt den att även om man föder ett fullt friskt barn kan det gå och få hjärnhinneinflammation när det är 3 år och då bli mentalt handikappad. Man kan när som helst i livet bli handikappad, så egentligen skulle det inte tjäna något till att oroa sig.

Jag skulle ändå vilja sända en tanke till alla föräldrar till sjuka barn. Dom är starka och kämpar med det livet har gett dom.

/A