Tomt

Just nu snurrar det inte så mycket i mitt huvud. Matteprovet gick troligtvis helt ok, hann inte riktigt klart men tror jag klarar mig ändå. Annars är det inte många tankar som trängs. Fysiken känns det som att jag kan, fast ändå inte, som att jag inte kan men inte heller kan träna mer. Dumt, för man kan ju alltid bli bättre, på allt. Svenska-Kemi arbetet ska redovisas muntligt imorgon. Spännande att se hur det går måste jag säga, magkänslan är väl inte allför bra, men det löser vi nog.

Vart tar tankarna vägen när hjärnan känns såhär ihålig? Skulle vilja lära mig allt som finns att lära mig om sånt. Undrar om någon vet. Vad beror det egentligen på vilka tankar man tänker? Varför är vissa smartare än andra, vad gör oss olika? Har en smart människa bara en hjärna som sorterar tankarna annorlunda än en dum? Vad styr hjärnan hos personer som har tvångstankar, har hjärnan slutat sortera då?

Jag bara spekulerar, som ni märker utan speciellt mycket innehåll. Troligtvis beror det på att min hjärna ekar tomt idag. Ganska skönt ändå.

/A

wish i was a child

Stressad människa är jag nu. Matte E prov på måndag, som jag inte fattar något av. Liggande stolen, polynomdivision...wtf? Man skulle tydligen ha lärt sig liggande stolen i lågstadiet, vi på montessori hoppade det och lekte med pärlbrädet istället.

Montessori var roligt. Det jag kommer ihåg mest var min underbara lärare. Päivikki. Varje morgon fick vi göre en planering över vad vi ville göra under dagen. Jag planerade bara in massa matte, hela tiden. När man skrivit klart planeringen fick man den undertecknad av Päivikki. Alla ville ha hennes uppmärksamhet samtidigt, men ville man ha hjälp fick man lägga en hand på hennes axel. Ibland trängdes allas händer på båda hennes axlar, ibland bildade vi ett långt led och höll på varandras axlar. Vi var blandade åldrar, och dom äldre tog hand om dom yngre. Jag kommer bara ihåg några ämnen. Matte, som jag och en kompis gjorde hela tiden, räknade mycket längre än vi skulle. Geometri, som var en egen lektion, började lära oss

π och grejer i 3an...engelska, där hade vi en lärare som hette Rigmor, i smyg kallade vi henne Bigmor. Svenska i ettan kommer jag ihåg. Vi fick lägga fram saker, nya varje dag, och stava till dom på något vänster.

Undrar om det var fler ämnen man hade, som jag inte kommer ihåg? I sexan lade dom ner montessori och vi fick byta till vanlig klass. Där satt dom i bänkar, hade alla böcker i sin egen bänk, och hade lektioner på ett schema, med en lärare! Jag var van att sitta där jag ville, på golvet, vid ett bord, utomhus. Vi hade en egen fin låda att ha böckerna i, och en lärare som oftast hjälpte, men inte höll genomgångar för alla samtidigt. I den nya klassen va alla tjejer mycket tuffare, mascara, brunkräm och string. Stackars jag fick lov att anpassa mig ganska snabbt.

Tänk om det vore som i montessori nu med. Om jag fick planera själv vad och hur mycket jag vill göra. Fokusera och utvecklas utan tvång. Slippa alla jävla läxor och prov. Just nu kvävs jag.

/A

Begränsningar

Vad är det som sätter dina begränsningar, mina begränsningar? Har vi begränsningar? Jag vill gärna tro att vi inte har några andra begränsningar än vårt eget psyke. Att vi kan lyckas.

Ibland lyckas man inte, man känner att det inte går. Egentligen går det nog, om man bara vill, vill och tror. Varför varierar det så? Ena dagen klarar man allt. Man är verkligen beredd att kämpa, för man vet att man klarar det. Då behöver man knappt kämpa. Andra dagar, när man börjar tvivla, när man verkligen skulle behöva kämpa, då vill man inte. Då tror man inte. Varför kan man inte bara tro på att allt lyckas hela tiden?

Vilken inställning man har till saker är ofta det avgörande. Dom som ser hela livet genom ett grått nät har inte roligt, dom lyckas sällan. Dom som har en positiv inställning lyckas inte heller alltid, men i deras värld går jorden inte under för det.

Både positivitet och negativitet är väldigt smittsamt. Människor som är som solsken piggar upp. Jag vill att alla ska vara som solsken, jag vill vara solsken.

/A

samarbete

Är inte min starkaste sida. Låter det stå så nu. Och ogillar.

/A

träna eller inte, det är frågan

Jag är inte vältränad. Om jag mot förmodan någon gång skulle mäta mitt kroppsfett i procent skulle det troligtvis vara oroväckande högt. Jag har ingen bra kondis, dom senaste 3 åren har spenderats i skolbänken med lite, lite tid på hästryggen, ingen större utmaning för stackars hjärtat. Men, när jag åker och tränar, då tränar jag faktiskt.

Reagerade idag på hur många som åker till gymmet och "tränar" i en timme. Täna innefattar då fårvånansvärt mycket kan jag säga. Gå 5 minuter, prata 10 minuter, lyfta en vikt 3 gånger, crosstraina 7 minuter, sitta och vila i 10 och lyfta en annan vikt. Visst, jättetrevligt socialt samspel på gymmet. Men dom allra flesta som går till gymmet vill väll uppnå något med sin träning? Viktnedgång, muskler, bättre kondis..ja vad det än kan vara gör man det ju för sin egen skull. Jag tycker synd om dom stackarna som inte tränar för sin egen skull..dom kan inte vara särskilt motiverade. Iallafall, då funderar jag på hur dom som "tränar" i en timme tänker. Undrar om dom verkligen tänker själva att 'oj vad duktig jag har varit idag', ljuger dom liksom för sig själva?  Eller går dom bara dit för att kunna säga att dom varit där idag?

Egentligen kan jag verkligen känna med dom, för är det något jag är, så är det lat. Men jag har ändå börjat inse att jag inte tränar för någon annans skull än min egen. Vill jag inte så är det bättre att jag låter bli liksom. Men man lurar ju bara sig själv.

Lura sig själv kan vara trevligt ibland, för ibland orkar man liksom inte med sig själv och det man gjort eller inte gjort. Jag tror att det är okej, så länge man innerst inne är lite medveten om att man inte är ärligt. Om man ljuger så man tror sig själv, på fullaste allvar, då är man illa ute.

/A

mycket stresstålig med bra övervintrande egenskaper

Ska läsa en atikel i Times på engelskan och återberätta den för klassen. So far har jag hittat 39 ord som jag inte vet vad dom betyder, 39 ord på ca en A4 sida tycker jag är rätt bra ändå...höhö eller inte..antar att jag får återberätta den utan dom 39, det ska nog gå bra.

Har anmält mig till högskoleprovet nu också. Tänk om jag skulle få bra på det, tänk om jag skulle få bra nog för att komma in på läkarlinjen. Då skulle jag bli glad, väldigt jätteglad. Men just nu håller jag på att vänja mig vid tanken på att jag inte kommer komma in, inte alls i år, inte alls på flera år. Håller på att trycka in i mitt huvud att jag måste skaffa ett jobb, ett skitjobb. För sanningen är troligtvis den, att en naturvetare utan universitetsutbildning får inget annat än just skitjobb.

Sommaren ser redan tight ut, det är Januari. Studenten->Italien->midsommar->ridläger->plugga upp betygen->och jobba någonstans emellan där. En tur till falsterbo och en tur till fryksdalsdansen vore också trevligt att hinna med. Extratimmar, dagar eller veckor till salu? någon?

Tyvärr är det länge tills dess, en lång vår med massvis av plugg. Alla lärares ämnen är det allra viktigaste, att det alltid är så. Och franska, och högskoleprov, och CAE. Hoppas att jag är stresstålig.

God söndag
/A

ilska

Igår hade jag en dålig dag. Kan bero på avsaknaden av sömn, eller bara lite irritation som ville ut. Den kom aldrig riktigt ut men, och idag känns det bättre tror jag, även om det kan bero på att jag inte direkt träffat några människor än. För visst är det människor man är irriterad på ibland. Vissa dagar hatar jag alla som går upprätt på två ben. Egentligen är det inte människor jag inte gillar, det är vad dom gör, hur dom beter sig. Fast ibland inte ens det, då är jag arg på något annat, mig själv, en sak, ett djur.

Det är så mycket lättare att vara arg på en människa, att i sitt huvud anklaga någon annan. Och när man väl ska vara arg på någon är det mycket lättare att vara arg på någon som står en nära, även om denne inte har ett skit med det man är arg på att göra.

Jag tycker det är intressant att se hur olika människor reagerar när dom blir arga. Varför reagerar man som man gör? Vissa går och bygger upp en ilska som dom sen tar ut på någon eller något, andra får okontrollerbara utbrott som inte alls var planerade. Undrar om man måste släppa ut sin ilska? Blir man knäpp annars? Att få ut sin ilska genom att prata med någon är nog det bästa, att slippa vara med om när väggarna brister och det exploderar. Släppa ut lite ilska i taget genom att prata med någon eller något.

Men hur gör man då dom dagarna man är arg på mänskligheten, vem tusan pratar man med då? Dagarna då det alla säger låter så jävla konstigt, fult och fel. Kan dom ingenting? Fattar dom ingenting? MEN VAD VILL HAN/HON? Vem vill prata med en dom dagarna? Och vem vill man prata med? Sådana dagar är det nog bäst att bita ihop, hålla truten och genomlida. Sen prata om det en annan dag, för trots att man vaknar morgonen efter med en helt annan känsla i kroppe finns spår av ilska kvar. Varför annars skulle jag behöva få ur mig det här?

/A

heaven

 

 

Heaven. Heaven.
What the hell is Heaven?
Is there a home for the homeless?
Is there hope for the hopeless?

/A

mumsmums

Dagens citat av Ävalena: Kolla, jag fyller år på samma dag som Ricky Martin.

Okej kanske inte låter så hysteriskt roligt, men tänk er Martin uttalat precis som det svenska pojknamnet. Precis, där blev det hysteriskt roligt!

/A

en spark i rompan

Mätt som bara den efter att ha tryckt i mig massa Ammilinas sockerfria glass, ett litet experiment. Öppnade nyss den rättade filen från min engelskalärare och insåg att denna kursen aldrig slutar väl. VG- och G+, för ett arbete på samma nivå som jag tidigare skulle fått MVG på. Tusan alltså, detta betyder att jag kommer få kämpa som en gnu för mitt betyg. Om jag ens når upp till det.

Det är lite svårt när man är van att glida genom allt på ett bananskal, men jag antar att jag behöver ett uppvak. Önskar bara att denna kusen legat tidigare och inte 100 timmar ihopklämda under vårteminen. Det kommer vara matten, engelskan, fysiken och kemin jag får kämpa med mest under våren tror jag. Och samhällen och religionen eftersom läraren vi har i det har sånna jäkla krav. Fast grejen är nog den att han egentligen inte har det. MVG ska inte vara ett betyg man kan få genom att åka bananskal genom en kurs, det ska vara svårt och man ska behöva anstränga sig. Är man som mig lat och van att åka bananskal tycker man att det är jobbigt. Man tycker att det borde räcka att lägga ner sig så i några kurser, inte i precis varenda en.

Jag tycker inte att alla kurser borde räknas med när man söker vidare sen. Vad spelar egentligen mitt betyg i odling på åker för roll för hur bra läkare jag kan bli? Eller mitt idrottsbetyg? Visst har man fixat MVG i alla kurser är man ambitiös och man kan plugga, då bör man kanske klara av utbildningen. Men annars tycker jag att det är ett lite konstigt system faktiskt.

/A

snyggare kan ingen vara

Den manliga förkylningen håller i sig, så dagen har varit töntigt lugn. Skrev två töntiga brev på engelska. Dom var till engelska C men jag kände att jag höll samma nivå på det som om jag hade skrivit dom när jag var 11. Töntig uppgift! Var med mamma som sällskap på en lugn ridtur och skulle precis pyssla sönder min häst när mamma påminner mig; "När ska du städa salongen då?". FAN. Andra gången jag helt totalt glömmer bort det.

Jag gick in och drog på mig en tröja och ett par leggings och åkte ner till Grums, jag brukar alltid vara ensam när jag städar så jag struntade i att jag såg ut som årets slusk 2010. Ett paket bregott utsmetat i håret, lite smink under ögonen, röd söndersnyten näsa, ingen bh och leggings med ett stoort hål mellan benen. Tror ni inte på fan att det är någon där, jomenvisstsörru, frisör och kund. Inte en kund som skulle snabbklippa sig lite heller, nejdå, en tjej som skulle sätta i 3 meter löshår. Så varken jag ville eller inte fick jag svassa runt där med benen tätt ihop och i lagom fart så tuttarna inte guppade alltför synligt.

Nästa gång ska jag se fräschare och renare och helare ut, det lovar jag de stackare som kanske råkar få syn på mig.

/A

frågan är...

...vad tusan jag gör vaken? Förkyld som en man och trött som en två-åring sitter jag ändå här och kämpar för att hålla ögonen öppna. Varför kan man ju verkligen undra. Jag har drabbats av en såkallad förkylning, ett förklätt virus med oftast dödlig utgång. Finns i två varianter och jag verkar ha drabbats av den absolut allvarligaste. Manlig! Det börjar med oskyldigt halsont och bygger på med en överdriven snorproduktion, litervis per dygn. Strax innan döden kan man se en förhöjd kroppstemperatur, även kallat feber.

Det är nära nu alltså, kom ihåg att jag älskade er alla!

/A

gaahhhhhh

Jag är människoallergiker idag...särskilt kraftigt reagerar jag på dom av salén-sorten!

det komplicerade systemet

Finns det olika sorters kärlek? Man kan känna kärlek till nästan allt men bara vara kär i en människa.

Olika sorter vet jag ju att det finns, kärleken till ett djur, kärleken till en sak, kärleken till något man gör och kärleken till en annan människa. Men liksom, är det samma känsla? Och vad är kärlek egentligen?`Är det bara en känsla?

Jag har funderat en del på det där. Det finns liksom dagar då man undrar. Jag undrar om alla är lika kära när dom är som mest kära? Om man är lika kär i olika personer, och om man alltid kan bli mer kär. För liksom, om jag älskar någon mer än jag någonsin älskat någon innan kanske det ändå är mindre än om jag hade varit kär i någon annnan. Eller om den man är kär i är jättekär så kanske man ändå inte är på samma nivå.

Kanske känner man när det är rätt, kanske är det så länge man är på samma nivå, rätt nivå, som ett förhållande faktiskt fungerar. När den ene parten känner mer eller mindre än den andre blir det en slags obalans. En obalans som säkerligen bara växer ju mer båda känner av det. Den ena känner sig kvävd och den andre påstridig och jobbig.

Är det styrkan på kärleken, om man nu kan mäta det, som avgör hur ledsen man blir om det tar slut? Men om man tänker att ett förhållande är som en gungbräda, trycks den ena sidan ner åker automatiskt den andra sidan upp. Blir mer, och det gör ondare att ramla av. Ibland tar förhållanden slut genom att båda två minskat i kärlek. Då tror jag att det blir ett mer vänskapligt uppbrott, ingen faller alltför högt och slår sig alltför illa.

Är det kärlek om det bara är åt ett håll? om man är kär i någon som inte är kär i en tillbaka, är man då bara kär eller är det kärlek? Vem bestämmer?

Kärlek är ju tydligen en del av livet. Det är underbart, men gör förbannat ont ibland.

/A

prio 1- broms eller stryre?

Min prioriteringslista för våren:

• Hästarna och skolan-var tvunget att dela på förstaplatsen, vet egentligen inte vad jag tycker är viktigast.
• Träna-måste ta tag i min kropp och mitt liv NU.
• Socialt-typ festa, vänner och familj. viktigt men kommer få komma efter dom andra, tror jag överlever ändå.

Varför gör jag ens en sån här lista? JO, jag måste nämligen ha en sånhär att titta tillbaks på under våren när jag kanske överväger att ändra runt i ordningen på min lista. Och det viktigaste egentligen är ju att ta studenten med så bra betyg jag bara kan. Ändrar jag runt på listan är risken stor att det inte blir så. Alltså-ett komihåg för mig själv. Och ni som kanske läser-påminn mig om jag verkar vara påväg åt något annat håll! Förresten, det viktigaste är ju att jag mår bra och trivs med mitt liv, men just nu betyder det så bra betyg jag bara kan..

Alltså helst ska jag ju prioritera att göra vdom sakerna högst upp först så jag hinner med dom längre ner också. Det vore kalasbra. Att punkt 2 och 3 säger emot varandra en aning kan vi ju låtsas som att vi inte fattar. Tror på att all röresle utöver stillasittande är bra rörelse.

Den listan är typ hela mitt liv sammanfattat. Tragiskt? Nja, det tycker jag nog egentligen inte. I varje punkt ryms så väldigt mycket. Men lite konstigt känns det ändå att det går att knö ihop sådär.

Idag ska jag tillbaka till skolan, för att påbörja min sista termin. Helt sjukt vad fort tiden går. Nu sitter jag på en cykel utan bromsar och ska bara styra mig nerför backen, fort kommer det gå!

/A

djupt djävulskt dvatten

Betar sakta och rätt så osäkert av lite i taget av pluggat som måste göras. Har idag skrivit klart religionsreportaget, där jag intervjuade en kvinnlig präst. Det var faktiskt väldigt intressant ändå. Fokuserde mest på manligt-kvinnligt och homosexualitet, intressanta saker och jag fick intressanta svar. Ni vet väl att homosexuella får vigas i kyrkan nu, precis som vilket par som helst. MEN, det är ändå upp till prästen att avgöra om han vill göra det inför gud eller inte. Är det ändå inte lite diskriminerande? Då kommer man ju till att människor ska behandlas olika på grund av någon annans åsikter. Varför ska man få särbehandla homosexuella, då kan man lika gärna börja särbehandla andra grupper också. Varför inte dela in hela samhället i massa små fack som man stämplar godkänd eller icke godkänd på, normal eller onormal. Helt sjukt. Ska man gå mot ett jämställt samhälle där alla behandlas lika kan man inte låta homofoba prästpuckon förneka par som vill gifta sig. Borde det inte vara prästerna som får anpassa sig då? Nu kan jag vara ute på jävligt djupt vatten. BÄst att sluta skriva. Blir bara lite lätt småirriterad när folk inte får vara som dom är i kyrkan. Kyrkan som ju är sååå mycket kärlek och gemenskap. Om man bara är normal inom deras ramar, då tas man emot med öppna armar.

Vad är normalt egentligen, normalt kan vara ett av dom farligaset orden som finns faktiskt. Innebär det som alla andra? Och är det ett positivt eller negativt ord? Onormal känns inte så väldigt bra att vara, och det är motsatsen till normal så då borde normal vara bra. Är allt annat dåligt? Är normal alltid samma? Samma för alla? Normal är ett helt jävla fucked-up ord. Det beskriver egentligen INGENTING. Ser man normal ut i kina ser man onormal ut i Brasilien. Har man ett normalt jobb i thailand är man hora i sverige. Nej usch, nu får jag ge mig.

Mocka och boxas står på schemat idag. Är deppig för att Cerberus har gått på vila, jag vill rida!

/A

tankande människor

Var i Grumset förut. Stället där det händer grejer. Alltså inte bra grjejer. Antar att det är så det är på småställen, förresten det är nog så överallt, även i större städer. Det konstiga är att jag inte har hängt med på hälften av allt som  hänt den senaste tiden. Herremingud vad mycket drama! Jag lever i min egna lilla bubbla, värmskogsbubblan, eller kanske rörängsbubblan, där finns inga bekymmer i världen. Förutom snö. Och dumma hästar som rymmer ur sin hage in i någon annans (som inte vill ha dom där).

Iallafall när jag skulle hem därifrån lyste min tanklampa i bilen rätt så rött. Åkte till St1, och automaten bara spottade ut kortet, skitsamma tänkte jag och åkte vidare till OK , ur funktion. Men vad blir det? Är det snöns fel? Det måste vara denna jäkla snön? Dö är vad den borde. Efter mitt lilla utbrott på snön tog jag mitt förstånd tillbaka och åkte ut till nyängen, där det till min lättnad fungerade. Så mycket drama är det i mitt liv, på en och samma gång.

På core idag också, lite pinsamt att vi bara vad tre som hade rövat oss dit. Jag och två killar i 30-årsåldern som kommit in i förtidig medelålderskris. Men skönt var det iallafall att få träna lite. Tränade bort en hundradels alladin-ask med lite flyt. Undrar om jag också kommit in någon sorts förtidig kris? Får man 20-årskriser kanske?

/A

rajtantajtan

Alltså ibland börjar man ju fundera på vart världen är på väg alltså. Stod i gymmet imorse och tittade på tvn framför mig. Plötsligt kommer det upp bara "Sluta peta näsan". Va? liksom varför göra reklam för att man ska sluta peta näsan? Herregud. Det blev värre på vägen hem. Har ni hört reklamen " Är du i ett förhållande som har tappat gnistan och vill uppleva passion igen. Blablala( kommer inte ihåh vad den hette) är dejtingsidan för dig som är gift eller i ett förhållande." Är detta ett skämt eller?? Blir nästan lite osäker på om jagh varit i koma dom senaste månaderna och vaknat första april. Hur i hela världen kan man göra reklam för något dylikt? När dom börjar prata tror man nästan att dom ska göra reklam för något som ska hjälpa den gnistlösa relationen, men Nejdå. Lösningen är en sajt där man kan träffa andra som också är sugna på lite rajtantajtan på sidan av sådär. Visst otrohet existerar, och är troligtvis något mänskligt vi får leva med. Och visst, det är inte straffbart. Men i vårt samhälle i sverige idag trodde jag åtminstone att det fanns normer för vad som är okej. Och om jag har fattat det rätt är otrohet INTE okej, så hur fan tänkte dom egentligen?

/A

God fortsättning

Min början på det nya året har varit händelserik och väldigt rolig, tack allihopa som har gjort den till det!

Jag längtar som bara den på att mina nya ridstövlar ska komma, beställde dom förra veckan men har inte en aning om hur lång tid det tar tills dom kommer..jag var nämligen så upptagen med att vara nöjd över att slippa måttbeställa och kunna hitta ett par som inte kostade en hel förmögenhet, att jag glömde fråga.
Denna veckan är den sista som jag rider Cerberus innan den välförtjänta vintervilan. Sen blir det sex veckors semester för hans del. Har sparat den med flit tills nu, är så kallt och mörkt i januari så det passar faktiskt bra.

Veckan som kommer får lov att gå i pluggandets tecken. Med 2 prov första veckan i skolan och massa annat som ska vara klart så har jag inte mycket val. Snällt hörrni lärare, väldigt, detta ska jag komma ihåg.

/A