smart

Det finns flera tillfällen när jag kan känna för att blogga lite. Det finns två tillfällen när jag känner ett behov av att skriva. Antingen är jag arg, eller så har jag tänkt på något. Mitt tänkande grundar sig oftast i att jag är arg, så ja, det kanske bara är ilska som ger mig ett behov av att få ut orden ur min hjärna. Idag har jag både funderat lite, och varit arg.

Ilskan först. Min basgrupp går mig på nerverna. Personerna i sig gillar jag, absolut ingenting emot dom på det sättet. Men när vi sätts ihop i en grupp kommer jag på mig själv med att sitta och bli sugen på att typ nypa någon skithårt i armen, eller nått i den stilen. Vi är 5 individer som ingen av oss verkar ha den bästa känslan för gruppdynamiskt arbete. Alla vill säga saker, det är bra. Alla säger bra saker, det är också bra. Men när alla vill säga saker, och inte till 100 % vill lyssna på vad någon annan säger blir det lite fnurr på tråden så att säga. När man pratar är det lite som att sjunga i duschen. Det låter skitbra, men ingen annan hör en.

Vi skulle nu göra ett grupparbete. Kul, var min första tanke. Tydligen de andra i gruppens också, såpass kul att två av dom hade börjat skriva på det helt själva, innan vi som grupp ens pratat om vad som skulle skrivas ner eller hur det skulle läggas upp. Då blev jag arg, men bet ihop och fick min uppgift i efterhand, alltså det som blev över efter att alla gjort sina egna efterforskningar. Jaja, man får väl göra det bästa av situationen, letade upp lite information om vilka följder antibiotikaresistens kan få, och skickade till en i gruppen som skulle sammanställa allt. Läste sammanställningen idag. Inte en mening av det jag hade skrivit stod med. Man blir ju bara så jävla less. Grupparbete gör man tillsammans, det innebär inte att var och en skriver ett varsitt arbete som någon sen klistrar ihop lite efter eget behag. Men that´s how we do it i min grupp. Antar att det är bara och gilla läget, orkar inte lägga ner energi på att bråka. Nog med energi nerlagd på detta stycket känner jag.

Nästa sak som snurrar i min hjärna är smarthet. Är intelligent=smart? Vanligtvis har jag fått uppfattningen att man förknippar smarthet med logiskt tänkande, ofta matte och andra naturvetenskapliga ämnen. Klarar man av och förstår teoretiska saker som uppfattas som svåra av medelsvensson, då kan man klassa sig som smart. Men när någon är duktig på språk då? Jo, då kan man faktiskt också få vara smart. Det krävs dock en lite högre nivå, men man kan vara smart på sådana saker.

Slutsatsen jag drar av detta är ju att man är "smart" om man är riktigt bra på något. Eftersom vi alla är olika, och har fallenhet och begåvning för olika saker, kan alla inte vara bra på matte, inte alltid språk heller. Men om man är duktig på motsvarande nivå på något praktiskt, tillexempel att måla, kan man då inte vara smart inom det området? Jag förstår inte riktigt skillnaden på att vara smart och duktig. Kanske finns det inget som heter smart ens? Människor är bara mer eller mindre bra på olika saker.

Så, nu har jag fått sura av mig lite, som den äkta kärringen jag är.
Puss och nyp i armen från mig!
/A