Idag känns det bättre. Stabilt psyke jag har, eller? Fast bra och dåliga dagar har alla, bara att vi är mer eller mindre benägna att visa det för omvärlden.
För en tid sedan fick jag se en lista med påståenden och meningar som människor med ADD och ADHD hade skrivit. Det var typ "Svårt att påbörja saker", "Kan inte fullfölja saker som inte är roliga", "Kan inte koncentrera mig länge om det inte är någonting jag tycker är roligt", "Påbörjar många saker och avslutar dom sällan".
Nämen se där! Har jag också en diagnos?
Njae, jag stämmer in på varenda en av dom där påståendena. Men jag har troligtvis inga bokstäver, jag är bara en variant av normal. Känns som att det blir allt vanligare att man "vill" ha en diagnos på sig själv eller sina barn. Är det för att på något sätt ursäkta sitt beteende? Blir det mer accepterat om man har det som en diagnos? Visst finns det extremfall, men skulle inte många av dom som får någon sån här diagnos egentligen kunna vara precis som jag? Varianter av normal.
Undrar om vi någonsin kommer acceptera varandra precis som vi är?
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar