deep shit

Undrar vad det är som gör oss till dom vi är egentligen? Och vad är det som är en person? Jag menar, ärver vi våra egenskaper, åsikter och färdigheter? Eller är det mesta ett resultat av miljön vi växer upp och påverkas av?

Om man tänker att man i många fall är lik sin eller sina föräldrar i beteendet är det ju logiskt att man skulle ha ärvt det. Men samtidigt är det ju ingens beteende som man tar efter och faktiskt lär sig hur man är mer än ens föräldrars. Även åsikter och värderingar, eller kanske framförallt, ger ju föräldrar till sina barn genom uppfostran. Det föräldrarna gör och tycker är det som sen blir referensen till omvärlden. Normen. Färdigheter då? Skillsen liksom..jaa, visst måste väl det vara ärftligt till stor del. Antingen är man bra på något eller inte. Men så simpelt att alla människor bara är bra på en eller några få saker tror jag inte att det är. Föräldrarna låter ofta sina barn hålla på med sporter eller fritidsintressen som de höll på med när de var små. Att Kalle inte bara är bra på fotboll, som han har "ärvt" av sin pappa, utan även kanske skulle varit ännu bättre på konståkning får vi ju aldrig veta. Tro fan att man blir bra på något man gjort ända sen man var liten, illa vore det väl annars.

Jag vet ju egentligen inte. Visst ärver vi en stor del också, vi får olika fysiska förutsättningar beroende på våra gener, kanske även psykiska. Men det känns ändå som att miljön spelar stor roll i det hela. Jag vill på något sätt tro det. För då kan man skylla på någon när man pratar om eller tänker på människor som har det svårt. T.ex. människor som lätt blir deprimerade eller liknande, och det verkar som om det går i släkten. Visst kanske endel har lättare eller svårare för att trilla över kanten. Men mentaliteten hos en deprimerad förälder måste ju också ha spelat in.Den kanske inte var så bra stöd och hjälp för sina barn under uppväxten.

Jag vill beskylla alla rikspuckon som skaffar barn för att deras barn "misslyckas". Det är deras fel. Jag vill tro att alla människor har någon slags samma grundförutsättning att lyckas i livet. Att det är deras oansvariga och galna uppfostran, eller kanske avsaknad av uppfostran som är anledningen till att det går snett. Hur ska man kunna lära sig skillnaden mellan rätt och fel om det hemma ser ut precis tvärt om?

Vet inte riktigt vad jag vill få fram med det här egentligen. Tänker man som jag är det ju inte heller dom fuckade föräldrarnas fel att dom själva är dumma i huvudet, det är ju deras föräldrars fel och så vidare. Ni ser, man blir knäpp av att tänka så här. Men att tänka att arvet spelar större roll ger inte direkt heller någon positiv livssyn. Då har vi bebisar som föds med ödet att bli drägg innan de ens kan prata eller gå. Kul för dom, livet kommer bli ett helvete, men kämpa på ändå ni!

Samhället spelar stor roll i uppfostran, det är jag medveten om. Men som sagt är det ju alltid på något sätt hemmiljön som är det "normala". En uppgift som jag tycker att samhället har, och inte sköter, är att få bort dom barnen som lever under störda förhållanden ur deras familjer och ut i den "normala" verkligheten, innan dom tror att det är så man lever, så det ska va. Tyvärr verkar det svårt. Att ta ett barn från en människa är inget man bara gör, och vem är det egentligen som ska bestämma och säga vad som är fel och rätt? För inte alltför många år sedan skulle samhället säga att ett barn med homosexuella föräldrar växer upp under konstiga förhållanden, några hävdar det säkert idag med. Det är ju bara stört. Men lika självklart som det var då är kanske vissa andra saker för oss nu.

Vem eller vilka har rätten att bestämma över någon annans liv? Det är den ständiga frågan. Frågan utan något ordentligt svar. Olöslig, precis som mina hjärnfunderingar.

Asballa bilder, om man är lite nördig som jag, eller bara gillar vackar saker

/A