woopsie

"Jag vill inte köra den vägen"
"Snäääääälla, jag vill träna och idag på segerstad är enda chansen"
"Okej då, men det är sista gången"

Övertalade mamma att skjutsa mig och hästen till dressyrträningen. Efter nästan hela vägen gnällandes om hur halkigt det var och ojojoj var vi nästan framme. En uppförsbacke, åh nej, möte. "Helvetes, jävla biljävel, stanna då!" Åh nejdå, det fick vi allt göra. Bilen swischade förbi med övningskörningsskylten lysandes grön bakpå. Och där stod vi. Hysterisk mamma som skrikgråter att vi får lasta ur hästen för vi kan ju inte stå där mitt i vägen. Jag frågar försiktigt om jag inte kan prova att knuffa på. FÖRSÖK DET DU. Går ut och knuffar. Krash säger det under handen, och bilen rör sig inte ur fläcken. Tusanimejen, plastglasgrejen för lampan blev lite trasig där. Vi fick backa och ta sats, och upp kom vi. Jag fick springa efter bilen en bit, men överlevde det med.

På något sätt, och av någon konstig anledning tyckte jag att det var hysteriskt roligt att jag hade sönder lampglaset. Behöver jag nämna att mamma inte fann det fullt så underhållande? Jag kunde helt enkelt inte sluta skratta. Stackars min älskade mamma. Med ful bil.

/A