ilska

Igår hade jag en dålig dag. Kan bero på avsaknaden av sömn, eller bara lite irritation som ville ut. Den kom aldrig riktigt ut men, och idag känns det bättre tror jag, även om det kan bero på att jag inte direkt träffat några människor än. För visst är det människor man är irriterad på ibland. Vissa dagar hatar jag alla som går upprätt på två ben. Egentligen är det inte människor jag inte gillar, det är vad dom gör, hur dom beter sig. Fast ibland inte ens det, då är jag arg på något annat, mig själv, en sak, ett djur.

Det är så mycket lättare att vara arg på en människa, att i sitt huvud anklaga någon annan. Och när man väl ska vara arg på någon är det mycket lättare att vara arg på någon som står en nära, även om denne inte har ett skit med det man är arg på att göra.

Jag tycker det är intressant att se hur olika människor reagerar när dom blir arga. Varför reagerar man som man gör? Vissa går och bygger upp en ilska som dom sen tar ut på någon eller något, andra får okontrollerbara utbrott som inte alls var planerade. Undrar om man måste släppa ut sin ilska? Blir man knäpp annars? Att få ut sin ilska genom att prata med någon är nog det bästa, att slippa vara med om när väggarna brister och det exploderar. Släppa ut lite ilska i taget genom att prata med någon eller något.

Men hur gör man då dom dagarna man är arg på mänskligheten, vem tusan pratar man med då? Dagarna då det alla säger låter så jävla konstigt, fult och fel. Kan dom ingenting? Fattar dom ingenting? MEN VAD VILL HAN/HON? Vem vill prata med en dom dagarna? Och vem vill man prata med? Sådana dagar är det nog bäst att bita ihop, hålla truten och genomlida. Sen prata om det en annan dag, för trots att man vaknar morgonen efter med en helt annan känsla i kroppe finns spår av ilska kvar. Varför annars skulle jag behöva få ur mig det här?

/A