Jag har funderat en del på det där. Det finns liksom dagar då man undrar. Jag undrar om alla är lika kära när dom är som mest kära? Om man är lika kär i olika personer, och om man alltid kan bli mer kär. För liksom, om jag älskar någon mer än jag någonsin älskat någon innan kanske det ändå är mindre än om jag hade varit kär i någon annnan. Eller om den man är kär i är jättekär så kanske man ändå inte är på samma nivå.
Kanske känner man när det är rätt, kanske är det så länge man är på samma nivå, rätt nivå, som ett förhållande faktiskt fungerar. När den ene parten känner mer eller mindre än den andre blir det en slags obalans. En obalans som säkerligen bara växer ju mer båda känner av det. Den ena känner sig kvävd och den andre påstridig och jobbig.
Är det styrkan på kärleken, om man nu kan mäta det, som avgör hur ledsen man blir om det tar slut? Men om man tänker att ett förhållande är som en gungbräda, trycks den ena sidan ner åker automatiskt den andra sidan upp. Blir mer, och det gör ondare att ramla av. Ibland tar förhållanden slut genom att båda två minskat i kärlek. Då tror jag att det blir ett mer vänskapligt uppbrott, ingen faller alltför högt och slår sig alltför illa.
Är det kärlek om det bara är åt ett håll? om man är kär i någon som inte är kär i en tillbaka, är man då bara kär eller är det kärlek? Vem bestämmer?
Kärlek är ju tydligen en del av livet. Det är underbart, men gör förbannat ont ibland.
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar