under ytan

Alla människor har problem. Missbruk, psykisk sjukdom, det kan vara vad som helst. Grejen är bara den att i 9 av 10 fall visar man det inte. Man visar inte att man skär sig, man visar inte att ens pappa har cancer, man låter ingen annan människa se att man är sårbar. Alla går vi runt i vardagen och möter 10-tals människor varje dag. Småpratar, frågar hur det är, men får aldrig några ärliga svar. Det är ingen som när man frågar hur dom mår berättar om sin mammas alkoholism eller om sin dåliga själkänsla. 

Om jag inte tänker på det tror jag faktiskt att 9 av 10 människor jag känner inte har några problem. Dom är lyckliga, nöjda och har fläckfria liv. Man orkar, vill, vågar helt enkelt inte lägga sig i, bry sig om, fråga. Man vill inte vara den som skrapar bort den fina lacken från ytan och hittar all rost. 

Ibland kommer dagar då jag inser vilken bubbla jag lever i. Att jag varje dag går runt nästan blind. Jag inser inte andra människors problem, för som sagt är det ingen som berättar om dom. Vissa berättar delar av det, men i slutändan kommer det till den gränsen när man inte vill belasta någon annan med problemen längre.

Jag tänker att vi är som äpplen, eller något annat. Om alla äpplen har, eller kommer få fula fläckar, så har alla lika många. Några har dom  på utsidan, men har man inte det så finns dom på insidan istället. Det är töntigt egentligen, att vi inte delar mer saker med varandra. Om alla har problem, kanske man ibland har samma eller liknande och kan hjälpa, stötta och förstå varandra bättre. Det måste vara någonslags medfödd grej, visa dig för allt i världen inte svag, nån kan ju få för sig att slå ner dig och äta upp dig.

Om man inte skrapar bort lacken nu, och lagar rosten, kommer lacken en dag inte kunna hålla rosten borta ändå. Den kommer krypa fram och då har man ännu mer rost än man hade från början.

/A