johnny depp

Är det dags för lite tyckande igen kanske? Jag vet faktiskt inte. Just nu, just idag, tycker jag väldigt lite om det mesta. Ovanligt för att vara jag faktiskt. Jag har en åsikt om det mesta. Som tur är berättar jag den inte alltid, då skulle folk tycka jag var ännu jobbigare tror jag...

Jag saknar min evelina väldigtväldigt mycket. Jag saknar min bästa kompis helt enkelt. Just nu känner jag mig lite som en parasit på dom allra flesta. Som den som alltid tar första steget i allt umgänge liksom. I många relationer. Som den jobbiga och efterhängsna lite småfeta tjejen. Det är ju faktiskt inte skitkul att vara en parasit. Om man kunde både ge och ta, lika mycket, då vore det bra. Så brukar det vara med mig och evelina, och det saknar jag verkligen. Tur att hon kommer hem vid jul. Jäkligt tur. Lite Love.

Jag deppar lite idag, men inte så farligt mycket som det verkar. En liten vardagsdipp ni vet?

Jag är väldigt tacksam för att jag än så länge sluppit värre dippar i livet än så. Det har inte blivit hopplöst än liksom. Många har det hopplöst, väldigt många fler än man tror. Och jag tror det vore vettigt att prata mer om det än vi gör, men så funkar inte vårt samhälle riktigt. Det är viktigare att det ser bra ut än att det faktiskt är
bra...

Förutom parasit-relationsgrejen, varför deppar jag då? Jo det är nog lite såhär. Skolan känns jävligt bra, jag äskar att lära mig saker, och det känns väldigt bra att jag är på väg att bli doktor, rätt liksom. Jag har min älskade häst här, och det funkar! Mitt liv går just nu ihop. Jag brukar inte tänka så mycket längre än så, ta en dag itaget. Men vår handledare började prata om hur hon fått kämpa som läkare för att kunna känna att det går ihop med familj+jobb.

I min familj har jag aldrig upplevt den kombinationen som ett potentiellt problem. Min mamma har inte jobbat så mycket, och hon har spenderat mycket tid med mig och brorsan. Att ha häst har hon också hunnit med. På något sätt är det så jag har tänkt mig mitt liv när jag är vuxen, såklart inte samma. Men ändå den där grejen att när man är vuxen jobbar man (med medicin, något jäkligt roligt), man har eventuellt familj, och man har häst. Kanske tillochmed troligtvis hästAR. Om man får kämpa för att få ihop vardagen bara med jobb och familj finns det ju inte en jävla chans att mitt framtida liv kommer innehålla häst. Det gör mig ganska depp faktiskt. Det är ju det som ÄR mitt liv, hur konstigt det än låter.

Hur det än är, eller kommer bli så är det ett senare problem. Bara att leva i nuet. Shape up nu Ammi för fan!

/A