Vi står mitt ute på gärdet och sätter staket. Plötsligt kommer en tjej gående, långt hår och axlarna nesjunkna. Jag funderar på vem det kan vara men blir snabbt upptagen med annat. Plötsligt har hon varit här, och gått igen. "Vem var det?" Jag vänder mig om och frågar dom andra. Det var nog X, hon har nog rymt. En tjej som gått i särskolan och troligtvis är psykiskt sjuk. "Vad sa hon" Ingenting, bara hej, nu är hon nog uppe i stallet hos tjejerna. JAHA men ska vi inte prata med henne då?
En av tjejerna kommer ner och säger att hon står i stallet och har börjat borsta en av hästarna helt plötsligt. Jaha, hon gör nog ingen skada tänker jag, men får ändå följa med upp i stallet. Jag pratar med henne, frågar om hon är ute och går, men det är hon inte, hon är på besök hos grannen och ville bara hälsa på hästarna. Jag kan inte få mig själv att säga till henne att sluta borsta hästen. Så istället går jag.
Vi sitter och fikar, hon kommer igen. Ingen säger någonting till henne. Hon går runt oss och pratar med katten. Jag viskar till dom andra om inte hon kan få en bulle? "Då blir vi ju aldrig av med henne" får jag till svar.
Det gör mig så jävla ledsen. Att inte vara snäll mot någon som är annorlunda bara för att man är rädd att den ska tycka om en, kanske följa efter. Det är mellan-och hägstadiefasoner. Men tydligen finns det vuxna människor soim gör så. En grupp vuxna människor som inte pratar, tar ansvar, känner medkänsla.
Jag ger henne en borste och säger att hon får borsta försiktigt på den fläckiga hästen i hagen. Hon ler och springer ner till hagen. HUR JÄVLA SVÅRT VAR DET?
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar