Write an competition entry about your favourite..

..actor or author...

Om man inte har någon då? Om man tittar på film i sådär lagom mängd som dom flesta andra. Om man läser böcker i perioder, kanske lite mer än några andra. Om man gör det, men ändå inte har någon favorit, hur fasiken ska man kunna nominera någon till en oscar eller nobelpriset?

Är det fel på mig som inte har någon favorit? Jag har skitsvårt att välja ut någon både författare och skådespelare som jag verkligen tycker om. Visst kanske man hellre väljer filmen med julia roberts i än den där okända när man står på happy station och ska hyra film .Det är ju för att hon är bra, eller man vet iaf att hon är ok jämfört med dom andra som man inte vet något om. Men det är inte så att jag alltid väljer julia robertsfilmen. Eller boken.

Däremot väljer jag alltid den där boken eller filmen som ser rolig, romantisk och lättsam ut. VARJE gång. Förutsägbar tjej? Ja en aning. Det är inte det att jag inte kan tycka att filmer eller böcker ur andra genrer är bra, mest att de liksom inte lockar mig, alls. Får nog börja bredda mig lite  i mitt oerhört rika kulturella liv. Eller förresten, ska nog vänta tills den tiden då jag faktiskt har tid att läsa en bok eller se en film. Att finna ro och tid till det, utan att få dåligt samvete för något annat, det är inte lätt!

Ja iallafall, tillbaka till det jag tänkte säga. Jag har ingen idol. Ingen förebild. Ingenting. Varför har jag inte det? Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig riktigt haft det, har inte alla barn det? Självklart samlade jag autografer från malin bayard när vi var i scandinavium, om någon frågade var hon var min idol, men jag ljög nog. Jag har ingen person jag direkt känner att jag kan identifera mig med, varken nära eller kändis. Och inte känner jag något som helst behov av det heller.

Varför vilja vara någon annan när man kan vara sig själv? Jag tycker absolut att man ska och kan beundra människor som lyckas med något, eller gör något på ett bra sätt. Men då skulle jag vilja säga att alla borde ha varandra som idoler, för alla lyckas med något. Alla är bra på något och alla har några bra sidor. Alla har bra sidor samtidigt som alla har dåliga sidor. Om vi ser upp till varandra och har varandra som förebilder kan man pussla ihop sin egen personlighet. Det måste väl ändå vara det optimala?

Troligtvis bara gissningar och funderingar för att dölja min onormala brist på förebilder. Men lite vettigt låter det allt.

/A